Såhär ligger det till. En av mina kompisar, mår för tillfället skit. Hon har sover knappt och är väldigt nere. Det enda hon pratar om nu, iallafall som det känns, är hur dåligt hon mår, hur jobbigt allting är och så vidare. Jag förstår henne, hon har det verkligen inte lätt nu och jag önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för henne. Vi pratas vid varje dag, och träffas flera gånger i veckan. Det känns som om av kompisarna så är det med mig hon pratar med mest. Och det är jag ju "glad" för, för jag vill ju finnas där för henne! Jag vill ju att hon ska må bra, så jag försöker på alla dess sätt och vis. Men igår blev jag så fruktansvärt ledsen. Hon satt och pratade om hur missnöjd hon var och allt annat som hon tänkte på, när hon säger att hon har fått i uppdrag av ett av sina syskon att hon ska hitta på något roligt imorgon, varpå hon säger att hon ska ringa en annan kompis för att fråga om hon vill hitta på något. Det kändes ju inte riktigt ok från min sida. Jag menar, jag duger att prata med om allt det jobbiga, men när hon vill göra något roligt, ja då ringer hon någon annan. Tack för det liksom. Är det tacken för att man alltid försöker att ställa upp?