Såhär ligger det till. En av mina kompisar, mår för tillfället skit. Hon har sover knappt och är väldigt nere. Det enda hon pratar om nu, iallafall som det känns, är hur dåligt hon mår, hur jobbigt allting är och så vidare. Jag förstår henne, hon har det verkligen inte lätt nu och jag önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för henne. Vi pratas vid varje dag, och träffas flera gånger i veckan. Det känns som om av kompisarna så är det med mig hon pratar med mest. Och det är jag ju "glad" för, för jag vill ju finnas där för henne! Jag vill ju att hon ska må bra, så jag försöker på alla dess sätt och vis. Men igår blev jag så fruktansvärt ledsen. Hon satt och pratade om hur missnöjd hon var och allt annat som hon tänkte på, när hon säger att hon har fått i uppdrag av ett av sina syskon att hon ska hitta på något roligt imorgon, varpå hon säger att hon ska ringa en annan kompis för att fråga om hon vill hitta på något. Det kändes ju inte riktigt ok från min sida. Jag menar, jag duger att prata med om allt det jobbiga, men när hon vill göra något roligt, ja då ringer hon någon annan. Tack för det liksom. Är det tacken för att man alltid försöker att ställa upp?

... from a friend!

Även om man har en pojkvän! Jag behöver fortfarande mina vänner. Jag behöver fortfarande få prata av mig. Jag behöver fortfarande vara jag. Inte "hon med pojkvän". Jag har också rätt att bli arg, trots att jag har pojkvän. Jag har rätt till alla de känslor som du känner, trots att jag har pojkvän. Jag måste få klaga på honom. Jag måste få prata om hur underbar han är. hur lycklig han gör mig. Hur underbar han är. Hur arg jag kan bli på honom och så vidare. Jag vill också få en kram från en vän. Jag behöver få kramar från mina vänner.

Ja. Faktiskt. Om jag berättar för en kompis att jag ska göra något "stort" en dag, det kan vara att man ska på anställningsintervju eller något annat som man själv tycker är viktigt, så kan jag tycka att kompisen borde fråga efteråt hur det gick. Är det så fruktansvärt ansträngande? Jag vill inte alltid behöva säga: "Jo, men jag var ju på anställningsintervju idag som du vet, och det gick..." eller i liknande stil. Borde inte ens kompis, när man berättade det igår, faktiskt komma ihåg det? Eller är det bara jag som blir ledsen? Det är ofta det blir så med dig. Jag vet, man kan inte komma ihåg allt. Det gör verkligen inte jag heller. Men man kan åtminstone fråga: Hur har du haft det idag? Så kanske man själv berättar.

Finns så mycket som jag skulle vilja säga. Men det tar vi en annan dag.

Bara för att man har pojkvän, betyder inte det att alla ens problem flyger iväg med små söta vingar. De finns kvar. Jag behöver också "få klaga/lätta mitt hjärta" för mina vänner, utan att få någon bitsk kommentar om att "men du har ju iallafall pojkvän, så dig är det inte synd om". (Kanske inte fått just den kommentaren ordagrant, men innehållet är ungefär så...) Jaha, så nu har den rätten tagits ifrån mig? Jag måste väl ändå få ha min klagorätt kvar? Jag är fortfaranade människa. Fortfarande den jag var förut. Med den skillnaden att jag numera bara utbyter saliv med en person...

Undra om det är så att det kittlar lite extra i maggropen hos folk, att de får möjlighet att läsa om folks hemligheter? Klart att det borde göra. Iallafall så gillar jag att surfa runt och läsa om folks vardagsdilemman, känslor, upplevelser och så vidare. Att det förbjudna blir tillåtet. Man får lov att läsa någon annans dagbok, utan att känna skyldighetens tunga ok. Inte för att jag har läst någons "riktiga" dagbok. Det skulle jag aldrig kunna göra. Jag vet ju vad man skriver om där... Men i bloggvärlden, så känns det ju tillåtet. Här är det man skriver offentligt. På gott och ont.

Då kör vi! :)

Såhär är det. Jag har en alldeles underbar kompis, vi står varandra väldigt nära. Men så hände något. Jag gick och skaffade pojkvän. Detta har skapat många problem i vår relation. Jag tänkte nämna ett. Min vän, en av de allra bästa, ja hon har en tendens att prata och prata och prata. Inget fel med det, det kan vara rätt charmigt när hon bubblar över, men ibland, då och då, ja då vill också jag prata, berätta något. Ofta är det så att om jag börjar på något, så avbryter hon och börjar prata om något annat. Det behöver inte alls ha med ämnet att göra. Detta är något irriterande, men allt som ofta brukar jag ändå få sagt det jag vill ha sagt. Om än "avbrutet"... Iallafall, nu har det tagit priset. Så fort jag nämner något som min pojkvän gjort eller sagt, då kan jag räkna med att bli avbruten. Det slår i stort sätt aldrig fel. Det börjar bli väldigt tröttsamt. Jag vill kunna prata med min en av mina bästa kompisar om min pojkvän, om saker han gör/säger och så vidare. Jag vet, skulle det hända något, så vet jag att hon finns där för att lyssna och så. Men jag vill kunna prata om annat än problem också.

Jag vet att hon är "avundsjuk" för att jag skaffat pojkvän och för att det blivit riktigt allvarligt mellan oss. Jag vet att hon känner sig ensam när jag träffar honom mycket i perioder. Jag vill inte behöva ha dåligt samvete för att jag träffar min pojkvän. Jag vill kunna prata om allt med min kompis, utan att hon ska ta "illa upp". Svårt att förklara. Men det här tär mer och mer på mig. Jag vet. Jag borde säga något till henne. Att jag behöver min bästa vän, trots att jag skaffat pojkvän. Jag ska göra det. Ska bara hitta rätt tillfälle först...

Nu drar jag igång den här bloggen på allvar. Känner att jag håller på att spricka inombords, har så mycket som jag bara måste få ut. Tänkte att det här kunde få bli lite som en offentlig dagbok. Ska försöka dela med mig av tankar, händelser och känslor, utan att lämna ut någon. Ska försöka avidentifiera händelserna så gott det går, göra dem generella.

... tänkte ta tillfället i akt att skapa en blogg för att skriva om tankar och funderingar och allt annat som dyker upp i min värld. Skriva om sånt som händer, det jag irriterar mig på, som gör mig glad, som får mig att skratta och gråta, you name it. Skillnaden från mina föregående bloggar är att jag ska försöka att av-identifiera blogginläggen, så att ingen kan lista ut att det är just jag som skriver... Fiffigt va? Får se hur man lyckas med det...