... from a friend!

Även om man har en pojkvän! Jag behöver fortfarande mina vänner. Jag behöver fortfarande få prata av mig. Jag behöver fortfarande vara jag. Inte "hon med pojkvän". Jag har också rätt att bli arg, trots att jag har pojkvän. Jag har rätt till alla de känslor som du känner, trots att jag har pojkvän. Jag måste få klaga på honom. Jag måste få prata om hur underbar han är. hur lycklig han gör mig. Hur underbar han är. Hur arg jag kan bli på honom och så vidare. Jag vill också få en kram från en vän. Jag behöver få kramar från mina vänner.

Ja. Faktiskt. Om jag berättar för en kompis att jag ska göra något "stort" en dag, det kan vara att man ska på anställningsintervju eller något annat som man själv tycker är viktigt, så kan jag tycka att kompisen borde fråga efteråt hur det gick. Är det så fruktansvärt ansträngande? Jag vill inte alltid behöva säga: "Jo, men jag var ju på anställningsintervju idag som du vet, och det gick..." eller i liknande stil. Borde inte ens kompis, när man berättade det igår, faktiskt komma ihåg det? Eller är det bara jag som blir ledsen? Det är ofta det blir så med dig. Jag vet, man kan inte komma ihåg allt. Det gör verkligen inte jag heller. Men man kan åtminstone fråga: Hur har du haft det idag? Så kanske man själv berättar.

Finns så mycket som jag skulle vilja säga. Men det tar vi en annan dag.