Undra om det är så att det kittlar lite extra i maggropen hos folk, att de får möjlighet att läsa om folks hemligheter? Klart att det borde göra. Iallafall så gillar jag att surfa runt och läsa om folks vardagsdilemman, känslor, upplevelser och så vidare. Att det förbjudna blir tillåtet. Man får lov att läsa någon annans dagbok, utan att känna skyldighetens tunga ok. Inte för att jag har läst någons "riktiga" dagbok. Det skulle jag aldrig kunna göra. Jag vet ju vad man skriver om där... Men i bloggvärlden, så känns det ju tillåtet. Här är det man skriver offentligt. På gott och ont.

Då kör vi! :)

Såhär är det. Jag har en alldeles underbar kompis, vi står varandra väldigt nära. Men så hände något. Jag gick och skaffade pojkvän. Detta har skapat många problem i vår relation. Jag tänkte nämna ett. Min vän, en av de allra bästa, ja hon har en tendens att prata och prata och prata. Inget fel med det, det kan vara rätt charmigt när hon bubblar över, men ibland, då och då, ja då vill också jag prata, berätta något. Ofta är det så att om jag börjar på något, så avbryter hon och börjar prata om något annat. Det behöver inte alls ha med ämnet att göra. Detta är något irriterande, men allt som ofta brukar jag ändå få sagt det jag vill ha sagt. Om än "avbrutet"... Iallafall, nu har det tagit priset. Så fort jag nämner något som min pojkvän gjort eller sagt, då kan jag räkna med att bli avbruten. Det slår i stort sätt aldrig fel. Det börjar bli väldigt tröttsamt. Jag vill kunna prata med min en av mina bästa kompisar om min pojkvän, om saker han gör/säger och så vidare. Jag vet, skulle det hända något, så vet jag att hon finns där för att lyssna och så. Men jag vill kunna prata om annat än problem också.

Jag vet att hon är "avundsjuk" för att jag skaffat pojkvän och för att det blivit riktigt allvarligt mellan oss. Jag vet att hon känner sig ensam när jag träffar honom mycket i perioder. Jag vill inte behöva ha dåligt samvete för att jag träffar min pojkvän. Jag vill kunna prata om allt med min kompis, utan att hon ska ta "illa upp". Svårt att förklara. Men det här tär mer och mer på mig. Jag vet. Jag borde säga något till henne. Att jag behöver min bästa vän, trots att jag skaffat pojkvän. Jag ska göra det. Ska bara hitta rätt tillfälle först...

Nu drar jag igång den här bloggen på allvar. Känner att jag håller på att spricka inombords, har så mycket som jag bara måste få ut. Tänkte att det här kunde få bli lite som en offentlig dagbok. Ska försöka dela med mig av tankar, händelser och känslor, utan att lämna ut någon. Ska försöka avidentifiera händelserna så gott det går, göra dem generella.